DoD Racing Team

-

-

 

'85 Ducati 750 F1
"La Snella", min F1:a

Ducati Monster 600
Jag & "Clementine", M600:an på Kinnekulle Ring

Modirerat Bimota DB2SR, dock inte min
Bimota DB2SR, dock inte min

Niclas' MC-historie

Jag fick mitt motorcykelkort hösten 1992, 24 år gammal. Anledningen till att jag tog MC-körkort var faktiskt att jag tyckte HåDe var coolt och de lät rätt schysst. Som tur väl var kopplades hjärnan på under tiden jag tog körkortet...

Första 6 månaderna gick åt att titta i MC-tidningar efter lämplig hoj. Två som jag fastnade för var Ducati 907ie och H*nd* VFR750F. Ducatin för att den var läcker och annorlunda, Hondan för att... ...ja, det var den enda japs-hojen jag tyckte var snygg. Min morbror Kidde tyckte jag skulle ta H*nd*an, eftersom jag anses ha tummen mitt i handen. Jag var inte riktigt övertygad. Varför rekommenderade han en japs, när han själv körde Ducati och Laverda? Nåväl, dum som han var tog han med mig på en tur bakpå hans Hailwood Replica och då var det kört! En Ducati skulle jag ha, oavsett! Ljudet, vibrationerna, avundsjuka blickar från de som önskade de hade råd och smak...

Min morbror gillade dock inte att jag skulle köpa en "plastscooter", som han kallade Paso och 907ie'n, utan tyckte jag skulle hellre satsa på på japsen. då dök det helt plötsligt upp en 750 F1 till salu och killen som vill sälja var ute efter en 750 Paso, som jag av en händelse redan ringt på. Efter att ha snackat med Kidde och blivit övertygad om att "F1:an är den sista ÄKTA råa Ducatin, och räknas som en klassiker" så arrangerade vi att träffas där killen med 750 Pason fanns. F1:an såg bedrövlig ut men jag hade bestämt mig, så det var ingen återvändo. Sedan dess har den glatt mig i många mil, både på bana och ner genom Europa. Är uppe i 60.000 km nu, men hjärtat slår lika fint!

Efter några år tillsammans med F1:an så tyckte jag att jag behövde ytterligare en cykel, s att F1:an fick vila lite på vardagarna. Valet föll på en Ducati igen. En Monster 600, som jag tycker är den läckraste nakna hojtypen på marknaden. den var först gul och jag kallade den Taxi Giallo för dess färg och för att den tog mig överallt, snabbt och sicksackandes genom trafiken. En riktig busmaskin som jag lärde mig bromsa upp på framhjulet, skrapa fotpinnar sönder och samman, ljuddämpare som skrapades etc. Den lilla hojen med det stora egot mig till en huligan, samtidigt som jag faktiskt blev en bättre förare. Det är en så lättkörd och busig liten hoj att jag vill ha en igen. Igen? Ja, jag sålde den när jag flyttat till Norge.

Den tredje hojen jag ägt (och äger) blev en Bimota DB2SR. När M600:an satte gränserna och inte jag, då bestämde jag mig för att jag skulle ha en modern leksak som gick att luta mycket i kurvorna. Jag är ju helt såld på Ducatis motorer och 900:a motorn med sitt vridmoment är en underbar kraftkälla. 748/916 är fina hojar, men de är alldeles för intetsägande för mig - de finns i massor och går alldeles för civiliserat.

Jag hade tidigare under säsongen 1998 funderat på att köpa en begagnad Ducati 904cc-motor och bygga mig antingen en VeeTwo Squalo eller en StarTwin SuperTwin (en kopia av Ducati Supermono men med 900Ss-motorn). Även en Bimota DB2 fanns i tankarna och de låg allihop i samma prisklass.

Men så dök två DB2SR upp till salu. En DB2SR är en DB2, men med järnskivor, stålspunna bromsslangar och framför allt: insprutning från TDD och bara tillverkad i 157 exemplar. Jag drog ner till Bryssel där den stod och jag var helt såld! Första gången jag såg en DB2:a, 1993, så bestämde jag mig att nån gång i livet äga en Bimota och 1996 på Hockenheim såg jag en Bimota DB2 vinna i BoTT-serien över en 916 och en Y*m*h* TRX850. Nu äger jag själv en. Detta kommer bli mitt vapen på 1999 års wobble-kurser. Hoppas jag kan använda den så som den var tänkt av konstruktörerna...