DoD Racing Team

-

-

 

 

Karlskoga 02.05.99

Av: Dan Ullén

Väderutsikterna sa dåligt väder hela helgen. Regn, snö och kyla. Inte särskilt muntert. Redan tidigare hade jag bestämt mig för att stå över Bimotaklubbens körning på lördagen, däremot gav jag mig tusan på att Ducceklubbens körning minsann skulle få bättre väder. Korrekt satsning kan man ju konstatera.

På lördag kväll rullade jag in i Karlskoga till Grönfeltsuddens vandrarhem. Endast en Elefant 750 syntes på parkeringen eftersom de andra bodde på Labinen. Vid ljudet av ducatimuller kom Roger ut på trappen, lycklig över att äntligen få sällskap. Vi tog en tur ut till banan för att hälsa på en ducatist som bodde i tält där och för att se om några andra hade kommit dit. Efter att ha snackat en stund om ditt och datt och konstaterat att Bimotaklubben hade skitväder på sin körning lämnade vi ducatisten åt sitt öde med sina öl och sitt stormkök.

Söndag morgon var vädret för bra för att vara sant. Solen sken från en klarblå himmel. Lyckliga och glada tog vi en snabb frukost innan vi drog på oss utrustningen och gick ut på parkeringen. Jag startade cykeln och lät den puttra ett tag med "choke"-knappen intryckt. Motorn låg på 2000 varv och mullrade vackert. Jag drog in kopplingen och la i ettan. Varvet gick ner till 1000 rpm innan jag la i neutralen igen. Konstigt.

Vid nästa försök att lägga i ettan hoppade cykeln fram några meter innan motorn dog. Samtidigt såg jag något fara som en projektil ut från motorns vänstersida och plötsligt kändes kopplingshandtaget som en död fisk. Uh-oh. Något var uppenbarligen helfel. Jag tittade ner mot kopplingens lilla cylinder på vänstersidan av motorn och såg hur den hängde löst och droppade hydraulvätska. Uh-oooh.

En snabb kontroll visade att två av de tre skruvarna som håller fast cylindern hade skakat loss under gårdagen. Därefter hade skallen på den tredje bestämt sig för att nog fick vara nog när den skulle ta hela trycket själv. Eftersom skruvarna uppenbarligen inte satt med Loctite var det inga problem att skruva ut den återstående halva skruven med fingrarna. Därefter fick man njuta av Ducatis ingenjörssnille, det som alla mobbar oss ducatister för. Hela cykeln går nämligen att skruva itu med en insexnyckel från IKEA. Det var bara att låna en skruv från min drevkåpa och en från Rogers så kunde jag få fast cylindern temporärt och köra ut till banan. Visserligen utan koppling eftersom det var luft i systemet men ändå. Väl på banan fick jag låna bromsvätska och luftningsslang av Robban, som dessutom kunde bistå med tre nya skruvar så att både Roger och jag fick fast våra drevkåpor igen.

Då var det dags att dela upp sig i grupper för bankörningen. Tidigare har grupperna hetat "Snabb", "Snabbare" och "Snabbast" men i ett anfall av ödmjukhet beslöt bankommitén att dagens grupper skulle heta "Långsam" och "Långsammare". Jag anmälde mig, tillsammans med förvånansvärt många andra, i den långsammare gruppen.

Hela förmiddagen körde vi i 20-minuterspass tätt avlösta av varandra så att man fick köra i 20 minuter, vila i 20 minuter, köra i 20 minuter o s v. I långsamma gruppen hade vi till en början en föråkare som presenterade bra spår, dessutom var regeln att inga omkörningar fick göras annat än på långrakan. Mina farhågor om råkörning på banträffar kom omedelbart på skam.

Efter några varv började man känna igen sig och visste om det svängde höger eller vänster. Det korrekta spåret var dock fortfarande långt borta. Nu gällde det bara att bli uppvärmd och trivas. Gelleråsen är en väldigt översiktlig bana eftersom den är nästan helt platt. Det känns även tryggt att avkörningsområdena överallt utom möjligen i Trösen, den första kurvan efter långrakan, och utgången av Depåkurvan/Storsvängen ser stora och platta och fina ut.

När första passet var över var det dags att diskutera spårval och få visdomsord från dem som kört här många gånger tidigare. En kombination som blev väldigt mycket bättre så fort man hittat rätt spår var S-kurvan efter Trösen. Här ska man hålla ut till vänster mycket längre i högerkurvan än vad som först känns naturligt. Då får man perfekt spår in i vänstern och kan dra på fullt ut på den lilla rakan därefter. Detta blev snabbt min favoritkurva där jag kände att jag fick till allting vad gäller spår, förflyttning på sadeln och framförallt tryggheten vid pådraget ut på rakan.

Nästa kurva som jag skulle hitta rätt igenom var Nya kurvan. Det är en skarp 180-graders höger följd av en kort raka, ytterligare lite höger och därefter en vänster genom en svacka. Tipset här var att strunta i den korta rakan och ta alltihop som en enda lång höger Det funkade väldigt bra och gav ibland en utgångshastighet som skapade problem för mig om jag inte kom tillräckligt långt ut till höger inför vänstern i svackan. Svackan som för övrigt varje gång skapade den perfekta sittställningen eftersom man trycks ner i sadeln och mot tanken av kompressionen.

Hårnålen därefter gav god träning på hård inbromsning med uthäng innan man lägger ner åt vänster, ganska sent och drar ut på den korta rakan fram mot Depåkurvan. Här var det inga problem att få upp högre hastighet än vad som kändes bekvämt och kunde i värsta fall sumpa spåret genom Depåkurvan. Depåkurvan som för övrigt är det ställe där man lättast ska kunna få knäskrap. Tyvärr var jag för orolig för den lilla ojämnhet som går tvärs över hela banan just här för att jag skulle kunna få upp farten ordentligt och knäpucken slapp därför jobba på hela dagen.

När folk började dra på lunch upplöstes de två grupperna och fri åkning utlystes. Vi var inte fler än ca 25 personer totalt så det var gott om plats med bara 10-15 förare på banan samtidigt. Den fria åkningen innebar att man kunde köra så länge man ville, ända tills man fick varningssignaler om att koncentrationen inte längre var på topp eller att man helt enkelt inte orkade längre.

Nu var det plötsligt fritt att köra om och bli omkörd var som helst på banan och det hände förstås titt som tätt. Jag trodde jag skulle bli skrämd eller rycka till när jag blev omkörd men det var ingen fara. Det stora problemet var att ryggmärgen försökte hålla jämn fart med den som precis kört om och man plötsligt kommer upp i en fart som man inte känner sig trygg med.

Till min glädje fick jag själv också skäl att köra om. Eftersom inbromsning för kurva från hög fart inte är något jag tränat på så skötte jag alla mina omkörningar på långrakan. Det gick fint utom när man skulle köra om 916. Själv ligger jag bara i 150-160 på rakan för att släppa förbi dem som vill komma om men det var inte taktiken hos flera av 916-förarna, de låg och var i vägen i kurvorna och drog sedan på som as nerför långrakan så att jag inte hade en chans att ta dem. Jag försökte ha med mig mer fart ut ur Storsvängen och dra fullt men kom då inte om förrän precis innan man måste kasta sig på bromsen inför Trösen. Resultatet blev att jag flera gånger lyckades bromsa mig förbi in i Trösen men kom in med helt fel spår eftersom jag låg mitt i banan i ingången. Så fick jag ligga där och puttra med den omkörda bakom mig tills jag kunde dra ifrån i S-kurvan.

Hela dagen förflöt utan en enda incident från min sida. Övriga klarade sig också bra. Den enda som kraschade var en som någon timma tidigare hade lånat min cykel för ett par testvarv. Han lämnade tillbaka den med orden "en sådan ska jag nog ha" varpå han körde ut och totalkraschade sin egen utan att själv få en skråma.

Summan av körningen var att trippmätaren angav ca 24 mil bankörning vilket blir gott och väl 100 varv. Ett ganska billigt nöje med tanke på att det bara kostade 200:- för medlemmar och att mitt bakdäck var helt slut på mitten så att det ändå skulle bytas om några dagar. Nu blev det avrundat och fint och skamkanterna var nästan helt borta. En av styrpluggarna lossnade förresten under dagen. En ny kostade 10 kronor och 40 öre hos Biscaya...

Efter denna körning är det en sak som jag har blivit helt klar över. Om någon skulle kräva av mig att jag skulle hålla på enbart med landsvägskörning eller enbart med bankörning så är valet lätt. Jag skulle köpa mig en skåpbil omedelbart. Detta är så otroligt kul.