DoD Racing Team

-

-

 

 

Karlskoga 21.08.99, Ducatiklubben

Av: Dan Ullén

På fredagkvällen var det dags att inviga min nyinköpta mc-trailer. Det som är spännande när man ska lasta själv är att det inte går att sätta ner stödet eftersom lastytan bara består av en lång skena eller snarare ett smalt tråg som cykeln står i. Att få upp cykeln gick fint eftersom släpet är så lågt. Väl uppe på plats och med framhjulet inne i bygeln kunde jag luta cykeln mot höften samtidigt som jag satte på vänster spännrem. Spände den löst och lutade över cykeln åt höger så att remmen sträcktes. Därefter sprang jag som en iller över på andra sidan och gjorde fast där också. En barnlek!

Själva resan var däremot en mardröm. Jag kom iväg 21.15 och var dödstrött efter en hel vecka med alldeles för lite sömn. Jag provade att köra med och utan öronproppar. Fönstren öppna och ventilationen på fullt. Räkna skrikande från 1 till 100. Ingenting hjälpte. Jag somnade med öppna ögon gång på gång. En kort paus och joggingtur hjälpte några mil men det var inte förrän jag fick en kopp cappuccino och skryt och ljug med det lokala ungdomsgänget som jag vaknade till ordentligt. (Jag fick lova att den dag jag blev en berömd racer och kom i TV så skulle jag hälsa till "Kungen av Örebro".)

Efter en natts god sömn på vandrarhemmet i Karlskoga var det dags att köra ut till banan. Då kom de första dropparna. Så kom det fler droppar. Och fler... Framme vid banan öste det ner och vi blev tvungna att kapitulera och sätta oss i cafeterian utan att ens lasta av först. Efter en dryg halvtimme började vädret lugna sig och vi gick ut och spekulerade i vindriktningar och metereolograpporter. Vi beslöt oss för att den blå himlen i norr faktiskt var på väg till oss och började preparera cyklarna. Ett gäng körde ut med pickup och borstar för att se om de värsta vattenpölarna gick att göra något åt. Vi funderade på att ha en biltävling med våra minibussar och dragfordon för att torka upp banan. Tyvärr blev det inget av, jag hade ju haft segern som i en liten ask med mina fina gamla V4...

Ett gäng tog på sig och gav sig ut och började köra försiktigt. Det gick väääldigt sakta. Efter en stund kom de in igen och rapporterade att banan var helt dyngsur. Jag beslöt mig för att dra mitt strå till stacken och gav mig ut i sällskap av två andra för att se om det gick att torka upp ett spår. Det var verkligen blött. Det fanns bara en enda torr fläck och det var i utgången av Trösen. Men efterhand som vi körde så började sommarvärmen göra sitt och fler och fler torra fläckar uppenbarade sig och tempot kunde ökas. Vi var bara tre på banan och vi blev snart avflaggade för att vara med på gruppindelningen.

Vi var så få (ca 25 förare) att det bara blev två grupper, snabb och snabbare. Jag bestämde mig för att jag med tre heldagar på Gelleråsen tidigare på säsongen nog kunde hänga med i snabbare gruppen utan att bli överkörd. Efter ett nytt pass med pickupen och borstarna förklarades bandagen öppnade och långsamma gruppen rullade ut. Efterhand torkade det upp ännu mer och när det blev vår tur fanns bara några få våta fläckar kvar.

Jag kunde glatt konstatera att jag gissat rätt om vilken grupp jag skulle köra i. Visst fick jag släppa förbi en och annan på långrakan men jag kände mig aldrig som en bromskloss. Jag kände mig hemma på banan och hade inga direkta problem någonstans (förutom att jag skulle vilja köra snabbare överallt). När vi kom in i depån visade det sig att jag var tvungen att byta knäpuckar. De här hade hål rakt igenom efter att ha varit med ända sedan min första dag på bana på Anderstorp förra året. Som tur var hade jag med ett extra par som följde med mitt nya skinnställ. Dessa var Dainese's runda, blanka, mjuka modell vilket snabbt visade sig. Efter de två kommande passen var högerpucken så sliten att det var hål rakt igenom och vänstern var även den klart begagnad. Hmm... Det här skulle ju inte hålla hela dagen igenom. Jag tog fram pengar, rev av de slitna puckarna och gick till långsamma gruppen för att se ut någon med orörda puckar som kunde tänkas vilja sälja. Jag fick napp på första försöket och fick ett par nya fina puckar av samma typ som jag har använt hela säsongen. Vederbörande tyckte dock att det var en aning pinsamt att köra omkring med lånta fjädrar och skulle köpa nya så snabbt som möjligt.

Även om jag hade fått hårda puckar igen så tänkte jag ändå testa att köra med mindre skrap än jag brukar. Min teknik hitills har varit att dunka i pucken så fort som möjligt och så ligga med tyngd på den genom hela svängen. Nu skulle jag testa att vika upp knäet så fort det tog i. Resultatet var som en uppenbarelse. Tidigare har jag haft problem med att jag har kommit för långt ut mot slutet i långa kurvor. Plötsligt kunde jag istället lägga ner mer och få ett tightare spår. Knäet satte jag i i början för att känna var jag var och så åkte det in och ut några gånger genom svängen för att känna hur vinkeln ändrades. Perfekt!

Resultatet av den nya körstilen visade sig på tre sätt. Dels gick tåpucken i i vart och vartannat varv genom Nya kurvan. Faktiskt kändes det ibland som att hela benet låg i asfalten. Dels kom jag ikapp folk och kunde börja göra omkörningar på ställen där jag tidigare inte klarat det. Och sist men inte minst, jag noterade varvtider på 1:20 och 1:19. Min bästa tid blev 1:19.2 vilket är fyra sekunder bättre än förra gången jag var här.

I de följande passen fick jag följaktligen mer träning på att köra om. En av dem som hjälpte mig med denna träning var Agne, klubbens kassör. Agne kör sin 916SPS helt utan uthäng i en imponerande fart. När man ligger bakom honom ser man att det släpper och sladdar hela tiden. Jag visste att jag kunde köra snabbare än han genom kurvorna men hade inte en chans ut på raksträckorna. Därför fick jag sitta och leka med alternativa spår för att på något sätt komma förbi precis före utgången av kurvorna. Både i vänstern i utgången av Essen och i Hårnålen (uppe vid depån...) styrde jag senare än vanligt så att jag kunde skära in precis bakom och komma in innanför med ett rakare utgångsspår. I de flesta fall kom jag nästan upp jämsides sedan hörde man bara brölet från 996 kubik och så fick man ligga bakom till nästa kurva. Men till slut, i Hårnålen, fick jag så bra fart ut att jag kunde gå upp jämsides och visa Agne att jag inte tänkte ge mig in i Depåsvängen. Eftersom jag hade innerspåret så fick han bromsa och jag var förbi. Ha!

Sedan fick jag hålla tempot uppe för att han inte skulle komma förbiseglande på långrakan. Förmodligen låg han precis bakom men bestämde sig för att inte gå om precis före inbromsningen. Själv höll jag farten så länge jag vågade och bromsade från 200 vid 150-metersskylten. Yikes! Hur skulle jag klara Trösen i den här farten? Men det gick. Och det gick riktigt bra! En av de höga trösklarna på den här banan var härmed passerad. Tidigare har jag alltid tänkt om Trösen att "här måste det gå att köra precis hur snabbt som helst" men inte vågat. Nu märkte jag plötsligt att det gick alldeles utmärkt bra och fick väldigt mycket högre fart ut mot Essen. Nu såg mitt varv ut så här:

Upp till sexans växel och 200 på rakan innan jag bromsade hårt in mot Trösen och räknade ner, 5-4-3-2. När bromssträckan var slut så var det bara att styra in med den fart man hade kvar och hoppas på det bästa. Så fullt drag ut på tvåan och snabbt i med trean och hård acceleration fram mot första svaga högern i Essen. Här har jag tidigare tagit ett spår långt ut mot vänster men upptäckte att jag trivs bättre när jag ligger mitt i banan istället. Försiktig nerväxling utan inbromsning och hårt nerlägg med acceleration in i den skarpa högern. Så ett försiktigt avslag in i vänstern och ett spår som börjar en bit ut åt höger och sedan skär in mot innercurben. Nästan full gas ut men med en liten varningslampa i hjärnan som säger att man inte ska dra fullt innan man fått upp cykeln mer.

I med trean och så Whithamuthäng långt utanför cykeln genom den svaga högern. Hård bromsning och nerväxling till tvåan med lite av samma resonemang som i Trösen, nämligen bromsa så mycket man hinner och se sedan till att klara svängen med den fart som är kvar. Tidigare har jag tittat mot vänsterkanten och varit rädd för att komma ut med hjulen utanför asfalten. Nu tittade jag istället mot mitten av banan så långt fram jag kunde se. Resultatet blev högre fart, bättre spår och skrapande tåpuck.

Sedan kommer vi till det som fortfarande gav mig tydligt problem nu när farten kommit upp. Jag klarar inte att byta sida på sadeln, hänga ut fullt åt vänster och samtidigt växla upp till trean i vänstern i svackan. Resultatet blir att jag håller igen en aning precis i ingången av vänstern och så drar ända upp till 11500 varv innan jag bromsar hårt för Hårnålen. Här skulle jag kunna köra fortare om jag lärde mig växla upp till trean i samma moment som jag byter sida på cykeln.

Hårnålen togs i ganska bra tempo med blicken långt fram och den hårda push som Gorm efterlyste senast vi var här. Så ut med full gas och uppväxling till trean. In i vänstern fick jag höra från folk som låg bakom att jag skulle kunna köra fortare och så istället bromsa hårdare in i högern. Det klarade jag efter ett tag genom att styra tidigare och få ett rakare spår genom vänstern.

Så bromsning in i första delen av högern, en aning av upprätning och på gasen igen med siktet inställt på mitten av asfaltskarven (i vänsterkanten av asfaltskarven finns en rejäl sänka). Därifrån kunde jag sedan dra på försiktigt med rejält nerlägg och siktet inställt på konerna vid vänstra utfarten mot parkeringen. Så fort jag kunde räta upp så drog jag fullt och lade i fyran. Sedan platt på tanken och i med femman och sexan. Intressant att notera var att sexan åkte i tidigare och tidigare för varje pass, men trots det var jag aldrig uppe över 200.

Min bästa tagna tid var tagen innan jag hade fått till Trösen ordentligt så jag var mycket nyfiken på hur mycket snabbare det egentligen gick nu. Den enda riktiga indikationen var att jag tydligen hade varit på väg ikapp Micke med en hojlängd per varv och han menade då att det fick man minsann hoppas att jag körde på under 1:19, annars var det ju pinsamt. (Micke skyller på att han låg bakom Stefan och Johan för att stressa dem och kolla deras körning. Som vanligt är jag ödmjuk nog att tro på honom.)

Sista passet var det fri körning eftersom många hade börjat åka hem. Jag gick runt och försökte hitta någon som kunde ta tiden när jag körde de sista tjugo minuterna. Alla bara skakade på huvudet och menade att det var det dummaste jag kunde göra att försöka köra bra varvtider i sista passet. Avkörningen skulle ju komma som ett brev på posten. Det insåg jag i och för sig men jag skulle ju inte köra snabbare, bara hålla den fart jag fått upp under de senaste passen. Till slut gav Sehlis med sig och ställde sig med uret i handen.

Jag gav mig ut och körde ett par uppvärmningsvarv innan jag började höja tempot. Hela tiden hade jag visdomsorden i bakhuvudet att det jag höll på med var helt förkastligt. Jag började få in flytet men det var svårt att få fri bana eftersom det var blandat långsamma och snabba förare. Visst är det kul att köra om men det var svårt att hålla farten uppe ett helt varv. Jag fick några som jag tyckte bra varv i alla fall men sedan märkte jag att jag började bli okoncentrerad. Efter en omkörning på långrakan bromsade jag försent med vilt studsande bakhjul och fick köra genom Trösen på femmans växel. In i Nya kurvan gjorde jag om samma sak igen, dock utan att ha kört om någon. En snygg liten stoppie och så låg fart in i kurvan. Jag tittade på klockan som var tre minuter i sex. Lagom att gå in i depån.

De varv som jag tyckte kändes lovande visade det sig bara ha gått på 1:20 vilket var en besvikelse men så började jag känna efter hur kroppen egentligen kändes. Fotlederna var slut, handlederna helt borta och axlarna misshandlade. Tror att jag hann med ca 120-130 varv den här gången och det är klart att man blir sliten. Det skulle även visa sig på hemvägen. Den blev lika mardrömslik som ditresan trots att klockan bara var sju när jag lämnade Karlskoga. OK, jag har bil, jag har trailer, nästa sak blir att skaffa chaufför. Hmm... Hur ser det ut på fredag kväll...