DoD Racing Team

-

-

 

 

Rudskogen 08.05.00

Av: Dan Ullén

Årets första Wobblekväll! Kul att vara där igen och vädret visade sitt bästa med sol och värme. Efter att ha kontrollerat bensin, olja, bromsbelägg och däck så gick jag bort och satte ut laptimersändaren. Eftersom vi kom lite sent så var det ganska snart vår tur och jag skulle få se om jag hade oroat mig i onödan för att köra i racinggruppen.

Det visade sig snabbt att det var ganska lugnt. För det första var det inte så trångt som jag hade trott att det skulle vara. För det andra så var det ett ganska disciplinerat gäng som var ute och körde. Det värsta var väl att det ibland blev väldigt stora fartskillnader när man kom ikapp små 250-förare.

Redan på första passet så visade det sig vad som var min styrka respektive svaghet på banan. Styrkan var att jag tog vänstern med mindre respekt än jag hade förväntat. Dessutom fick jag god fart upp genom Högfarten och kunde bromsa förbi ganska lätt in i Depåkurvan. Den största svagheten var att jag körde väldigt defensivt genom Storsvängen. Där skulle jag lätt kunna bli omkörd på utsidan när som helst.

Första passet flaggades snart av och det kändes som att det inte var en sekund för tidigt. Det var varmt och slitsamt att köra och kroppen längtade efter vatten och en våffla inför nästa pass. Så var det dags att kontrollera varvtiderna. Det visade sig då att vi hade problem med sändaren, eftersom både Kjetil och jag hade fått bara några få varvtider på hela passet. Istället hade timern börjat om från noll ett antal gånger och därmed missar man ett varv. Bästa registrerade tid var därmed 1:12.34 och det var ju inte direkt något för rekordböckerna.

Andra passet var det fortfarande mest tal om att hitta och känna sig hemma på banan. Jag började få upp farten i högern efter långrakan och kände hur framhjulet tog ett kliv i sidled varje gång jag passerade asfaltskarvarna. Ibland kom jag dessutom in på fel växel eftersom jag inte hunnit få i sexan på långrakan och alltså räknade fel och hamnade i tvåan genom högern, istället för trean. De gånger detta hände så fick jag bromsa mig in i Essen med resultat att bromsarna nöp och cykeln blev instabil precis när jag skulle lägga spåret genom högern i Essen.

I detta pass låg jag och jagade med en Honda Super Motard som körde snabbt och fullkomligt respektlöst med avseende på banans fysiska begränsningar. Han använde curbs, gräs och allt som kunde behövas för att komma om folk på yttern. Kul att se på så länge det inte hamnade för mycket damm på banan. Vi körde om varandra ett par gånger och på ett varv skulle jag dra förbi honom och en KTM på en gång över depårakan. Då såg jag hur det mer eller mindre forsade olja eller vatten eller något ur KTM:en. Jag bromsade och låg kvar snett bakom för att se om han skulle stanna. Nejdå, det var tydligen inget allvarligt. (Det visade sig i depån att hans vevhusventilation som gick upp bakom sadeln pumpade ut olja, så något fel var det.)

En avkörning i Slaktaren gjorde att det gick sakta i andra halvan av passet. Dessutom hade jag fortfarande för dålig fart i Storsvängen. Min glädje var därför stor när jag vittjade laptimern på tider och hittade en på 1:08.35. Jag hade tydligen fått till något i alla fall.

Tredje passet liknade fjärde passet på Mantorp på så vis att det kändes jättesnabbt medan laptimern sa något annat. Jag upptäckte i alla fall att jag hittat två nya platser att köra om folk. Dels upp mot Högfarten där jag fick väldigt bra drag på trean. Dels genom att ta ytterspår i Storsvängen. Detta gjorde följaktligen att jag lärde mig att det gick bra att ligga en bit ut för att få högre fart ut på långrakan. Nu fick jag lätt i sexan vilket resulterade i spännande inbromsningar och hög fart genom första högern efter rakan.

Cykelns beteende på banan var både underhållande och gjorde mig lite fundersam. Jag fick framhjulslyft på ettan och tvåan ut ur depåsvängen, på tvåan ut på Slaktarstreket och på trean uppför Högfarten. Dessutom hade jag ständiga bakhjulssläpp i utgången av Slaktarn.

Sista passet bjöd på en intressant teori om lågt stående sol. Ju mindre man ser desto snabbare kör man. När man inte ser ordentligt i utgången så får man bara se till att hålla ett jämnt och fint spår och köra med flyt och hoppas att asfalten räcker till.

Mitt spår in i Depåkurvan hade hittills varit ett omkörningsspår på insidan. Nu började jag experimentera med att gå långt ut till höger i inbromsningen och så skära tvärt bakom den jag skulle köra förbi och få ett rakare spår ut på Depårakan. Jag inbillar mig attdet gick snabbare och möjligen var det det som till slut gjorde att jag fick med mig tre tider på 1:07 hem. Den bästa för dagen hamnade på 1:07.15 vilket jag är väldigt nöjd med.

Mindre nöjd var jag med den katastrof som höll på att hända på det som blev mitt sista varv. Jag låg bakom Chris och skulle ta honom och en annan 250 på Depårakan. Chris hann jag förbi, men inte den andra. Eftersom jag var upptagen med att försöka komma förbi så hann jag inte få i trean utan körde på tvåan genom Storsvängen och tänkte ta honom i utgången istället.

När jag drog på ut ur kurvan så kände jag plötsligt hur bakhjulet bara gled iväg åt vänster i en så jämn och ovillkorlig rörelse att jag insåg vart det barkade hän. Det här skulle jag inte ha en chans att klara, det var bara att förbereda sig på att torrsimma. Förmodligen släppte jag gasen en aning, för plötsligt fick bakdäcket grepp igen och cyekln försökte flippa mig ur sadeln. Den lyckades nästan. Jag var ett antal decimeter över sadeln och landade med fötterna i asfalten men rumpan på sadeln och ett fast grepp i handtagen.

Det här var en dyr gatcykel, inte tusan om jag skulle låta den gå rätt ut i terrängen utan kamp. Jag höll mig fast så gott det gick och efter något som kändes som en evighet men som förmodligen bara var ett par sekunder så hade det våldsamma wobblandet gett sig och jag satt återigen fint på cykeln som hade en meter till godo av asfalten och kursen rättad mot änden av långrakan. Puh. Dags att byta däck.

Det som var en kul detalj i det hela var att han som jag skulle köra om bestämde sig för att ta det lugnt på långrakan. Så han vände sig om för att se om det kom någon bakifrån. Och det gjorde det ju, men vederbörande satt inte på cykeln utan sprattlade förtvivlat omkring ovanför den...

Nåväl, det gick ju bra och man är en erfarenhet rikare. Inte bara en förresten. När man tänker efter lite grann så är det inte svårt att hitta tusen saker som man kunde ha gjort bättre, men som man är för adrenalinpumpad för att klura ut när man står i depån mellan passen. Så nästa gång ska jag göra ett seriöst försök att ta det lugnt och koncentrera mig på att få till följande på mina varv:

  • Trean ska i tidigare på Depåstreket.

  • Måste hitta ett bättre spår genom Storsvängen. Kanske genom att ligga långt ute i början och så ta mig in över asfaltskarven någonstans mitt på.

  • Om jag kan utan att störa cykeln för mycket så ska jag försöka få i fyran redan i utgången av Storsvängen.

  • Jag ska resa upp cykeln lite tidigare ut ur Storsvängen. Jag lyckades tänka på det ett par gånger den här kvällen och det kändes bra.

  • Senare inbromsning efter långrakan. Jag har en svag misstanke om att jag bromsar redan innan 150-skylten ganska ofta.

  • Istället för att växla ner till tvåan in i Essen och motorbromsa så ska jag försöka hålla trean hela vägen igenom och så använda bromsen.

  • Jag ska köra saktare genom vänstern i Essen för att få tid att experimentera med olika spår genom utgångshögern.

  • Även utgången ur Essen borde vinna på att jag reser upp cykeln tidigare.

  • I Slaktaren måste jag försöka hänga ut ännu mer, annars kommer sladdandet bara att bli värre och värre.

  • Även om jag ofta kör om uppför Högfarten så borde jag försöka komma längre ut åt höger inför vänstern där.

  • Jag ska försöka renodla det breda spåret genom Depåkurvan (och se om resultatet blir att folk pressar sig förbi på innern).

  • Även om det är kul att köra på bakhjulet så ska jag istället försöka ta Depåkurvan på tvåan och använda mellanregistret ut på Depårakan.