Sporet gjennom slakteren Dan viser korrekt avkjøring til depot Thomas på vei opp gjennom Slakteriet "Og hodet til Gunnar er jo SÅ stort!" Thomas i depotsvingen Dan i depotsvingen Dans hjemmesnekrede racerkåpe Foto: David E. Reksten		Rudskogen 16.08.99 Av: Dan Ullén För första gången skulle jag den här gången komma till Rudskogen som en äkta ducatist, d.v.s. med motorcykeln på släp efter bilen. Resan gick bra även om det var nervöst med ett ofjädrat släp och en 26 år gammal SAAB 95. Jag kom fram precis i tid tack vare att man denna kväll bestämt sig för att köra halvtimmespass istället för 20 minuter så följaktligen var långsam skyltgrupp fortfarande ute på banan och jag kunde i relativ lugn och ro lasta av cykeln och klä på mig. När det så blev vår tur satte jag mig på cykeln för första gången på två veckor och funderade på vad man skulle använda alla dessa handtag och pedaler till. Hade jag någonsin kört motorcykel förut? Det kändes inte så. Jag rullade ut på banan och började uppvärmningen. Redan i Storsvängen kände jag att något inte var som det skulle. Det kändes helt enkelt skitskumt och som om det skulle släppa när som helst. Jag körde fina serpentiner längs hela långrakan för att värma däcken och gick försiktigt in i första högern. Skumpade vidare över ojämnheterna i nästa höger, bromsade och lade ner i vänstern i essen. Plötsligt lade hela cykeln sig ett antal grader mer än jag var beredd på. Ett uppenbart tvåhjulssläpp. Jag tog det väldigt försiktigt runt resten av banan och hoppades att det bara skulle till mer värme i däcken. Storsvängen kändes fortfarande hemsk och cykeln ålade sig under mig i utgången. Jag kunde inte tro något annat än att däckstrycket var runt ett halvt kilo både fram och bak. Försiktigt rullade jag varvet runt och gick in i depån för att låna tryckmätare och pump. Hmm... 2,1 fram och 2,3 bak. Definitivt inte för lite luft. Då kan det bara betyda en sak. Jag kör som en kratta. På't igen... Jag rullade ut ur depån på nytt, den här gången med mera självförtroende, eller framför allt, mer förtroende för greppet. Det kändes som att det gick våldsamt sakta ända tills jag upptäckte att jag körde med fullt knäskrap och förmodligen i vanligt tempo. Underlig känsla. Kan bara bero på en sak. Man blir fartblind av att köra ett sådant effektmonster som SAABen... Det första passet avslutades utan att jag kände att jag hade presterat särskilt mycket eller lärt mig något nytt och jag var en aning besviken. Jag hoppades att nästa pass skulle kännas mycket bättre på samma sätt som förra rudskogsmåndagen. Andra passet minns jag inte så mycket av. En hektisk jakt på omkörningsoffer och en frustration över att vissa utsedda mål för dagen (läs: MBE...) hade lättare att komma förbi på långrakan medan jag fick ligga kvar bakom långsammare förare ett varv extra. Så kom jag på att jag skulle testa något som Are i racinggruppen, som också kör 748SPS, tydligen gjorde. Nämligen att växla upp tidigare. Förut har jag gått på tvåan ut ur Storsvängen, dragit full gas och lagt i trean vid 10.500, fortsatt på trean till 10.500 och lagt i fyran, dragit så högt det gick innan det var dags att bromsa och växlat ner till trean. Nu växlade jag istället vid 9000 och det kändes som att det gick fortare. Jag får i femman mot slutet av rakan och bromsar hårdare. I Högfarten har jag lagt i trean vilket också verkar öka farten eftersom jag tidigare hållt igen en aning i första vänstern på tvåan. Tredje passet fick jag ganska fritt framför och körde i eget tempo. Plötsligt var det gulflagg i vänstern före Storsvängen så att vi fick ta det lugnt. En Yamaha hade gått ut i gräset och ambulansen var på väg. Men eftersom det inte rödflaggades så fortsatte jag att köra som tidigare på resten av banan för att så ta en lugn acceleration på depårakan och coasting förbi gulflaggen innan jag drog på i Storsvängen. Enligt vittnesuppgifter så hade Gunnar K beklagat sig över vissa av oss som körde alldeles för snabbt förbi flaggan. Hoppas att jag själv inte tillhörde de utpekade då jag faktiskt tog det lugnt även om jag för rytmens skull fortsatte att hänga ut även i vänstern. Efter att gulflaggen var över kunde vi dra fulla varv igen och jag koncentrerade mig på två saker, högre fart i Storsvängen och ett spår längre in mot curben i vänstern i essen. Plötsligt var det som att något klickade till, som att jag knäckte koden. Storsvängen kändes mycket tryggare och jag lät mig driva ut till vänster tidigare än jag gjort förut. Resultatet var att jag kunde räta upp cykeln redan där curben börjar, istället för som tidigare någonstans på mitten av curben. I essen bromsade jag hårt inför vänstern och lade mig så långt åt vänster jag kunde. Tidigare har jag haft högre fart i vänstern vilket krävt att jag släpper på gasen innan jag kan ta högern. Det kräver en kort raksträcka och motorbromsningen gör cykeln ostadig i samband med förflyttningen på sadeln. I och med den lägre farten i vänstern så blev nu övergången från vänster till höger mycket jämnare och jag kunde dra på tidigare. Resultat? Plötsligt hamnade jag i bakhjulet på dem som jag haft lagom avstånd till på väg in i essen. Jess! Tredje passet flaggades av och jag rullade in i depån alldeles färdig av trötthet. De kändes att det hade gått snabbt de senaste varven och kroppen hade fått slita hårt. Hur jag skulle orka ett pass till visste jag inte. Men det var ju 40 minuter till dess. Hmm... En snabb titt på klockan visade 21.05. Hade vi kört fyra pass redan? Wakey, wakey, Dan! Vi har kört tre halvtimmespass ikväll! Lite snopen började jag byta om till civila kläder och lasta på cykeln på släpet, egentligen ganska lättad över att slippa köra ett pass till.