DoD Racing Team

-

-

 

 

Rudskogen 26.04.99

Av: Dan Ullén

Jag har precis kommit hem efter första wobblependlingen mellan Nynäshamn och Rudskogen. Ganska slitsamt men absolut värt det. Avfärd från Nynäshamn tidigt söndag morgon och hemfärd från Oslo tidigt tisdag morgon. Totalt 180 mils körning tack vare kreativa omvägar där små gula motorcyklar trivs bättre än på E18.

Nåväl, jag ska inte skriva något om det allmänna upplägget, vädret eller sällskapet eftersom jag räknar med att någon annan redan har täckt det. Istället går jag direkt in på mina egna högst personliga reflektioner från måndagens kurskväll.

Som den uppmärksamme läsaren redan vet så kraschade jag ganska ordentligt på Anderstorp förra säsongen under Wobbles intensivkurs. (Detta berodde till 100% på egen klantighet kan man lugnt konstatera eftersom alla både före och efter mig i ledet höll sig på hjulen. Mer om det senare.) Självklart sitter den upplevelsen i kroppen, och kanske ännu mer i huvudet, när man nu ska ut på bana igen. Senast jag körde på bana var i 100 km/h utan motorcykel och med en förarposition som mest liknade enmansbob eller kälke eller vad det heter... Ett av mina första mål blev följaktligen att försöka få bort den upplevelsen ur både kropp och själ. Helt enkelt se till att inte bli rädd.

De officiella målen med dagen var att tänka på sin sittställning, ta det lugnt och.. Vad var det tredje? "Tåballarna" (underbart norskt ord) på fotpinnarna (bra svenskt ord) tror jag. Mina erfarenheter från kvällen, fördelade på dessa mål ser ut som följer.

Fotplaceringen på fotpinnarna. Inget problem, det sitter redan i ryggmärgen så det slipper jag tänka på. Till nästa lektion har jag förhoppningsvis hunnit få på en ny växelpedal så att jag får omvända växellägen. Detta har två effekter. Uppväxlingarna vid snabb acceleration går lättare eftersom man bara stampar i växlarna. Men framförallt vinner man fördelen att man slipper ha foten under pedalen vid uppväxling. Uppväxling under nerlägg är ju vanligare än nerväxling som åtminstone jag försöker ha avklarad innan jag styr.

Så var det det där med att ta det lugnt och koppla av. Jag tyckte till en början att jag var ganska avslappnad, som under ett vanligt pass på landsväg. Men så kom ett varv då jag verkligen lyckades slappna av i Storsvängen. Skillnaden var stor och plötsligt kändes det som om jag försökte bryta styret av cykeln i Essen. Jag försökte mig på att ge en enda styrimpuls och sedan låta cykeln hålla reda på styrningen genom svängen. Det gick bra i Storsvängen och i svängen efter långrakan. Men i Essen satt jag fortfarande och tryckte hårt på styret genom hela svängen. Det blir ett mål till nästa gång att lita på att cykeln sköter sig själv.

Sittställningen är tydligen en sådan där sak som man måste uppfinna på nytt i början av varje säsong. Jag upptäckte att jag satt med stela armar på långrakan och trodde först att enda alternativet var att låta ryggen ta vikten. Så halkade jag fram en centimeter på sadeln, lutade ner benen en aning och voilà, där hittade knäna kåpkanten! Mycket bättre på en gång. Jag mindes från Anderstorp att jag var väldigt nöjd med sittställningen och började därför på en gång med ett litet uthäng i kurvorna. Kanske onödigt i den låga farten som vi höll men ändå väldigt skönt för balansen. Låret mot tankens bakre hörn och andra knäet mot kåpkanten så satt man som i ett skruvstäd. När man så lägger ner är det bara att vika ut knäet.

Hur gick det med rädslan då? Jodå, sådär. Första passet (vi körde tre pass om ca 20 minuter vardera) körde vi i så lugnt tempo att jag inte tänkte på något. I andra passet däremot genomled jag de första varven. Jag kunde bara tänka på kalla däck och på hur lik Storsvängen är Södra Kurvan på Anderstorp. Allting var läskigt och när jag hittade den lilla längsgående svackan i vänstern i Essen så att cykeln "föll" en aning under mig så var det inte utan att jag lämnade en liten lucka till framförvarande. Bingo! Huvudet på spiken. Det var ju det som var det felet jag begick på Anderstorp. Där försökte jag hela tiden hålla jämnt avstånd till framförvarande, oavsett vilket spår jag satt mig i eller hur pass bra jag lyckats med sittställningen. Jag har lärt mig något alltså; slacka på farten om det inte känns bra. Vid ett flertal tillfällen när jag kände den där krypande anderstorpsinducerade obehagskänslan tänkte jag välformulerat för mig själva att:

  1. Jag kör inte fort.

  2. Jag har ett bra spår.
  3. Jag sitter bra på cykeln.
  4. Jag tittar långt fram och vet vart jag ska.
  5. Jag har varma däck (relativt i alla fall).
  6. Jag matar på gasen mjukt och fint och framförallt tidigt.
  7. Jag har en motorcykel som har bäst markfrigång av alla på banan just nu.

    Slutsats: Om jag inte får hjärnblödning just nu så kan inget gå fel. Slappna av, lita på cykeln.

Förutom dessa mål och målanalyser kan jag ju rada upp några fristående aha-upplevelser från körningen också. Spårval spelar stor roll även i låg fart. Jag upptäckte detta högst påtagligt i första högern i Essen. Jag tyckte att jag fick bryta som ett as för att hålla samma spår som de framförvarande. Så testade jag vad som hände om jag styrde två meter senare. Vojjla. Klockrent hamnade cykeln precis där jag ville ha den.

Att titta långt fram har man ju lärt sig efter femton år i sadeln. Men att praktisera det för att hitta runt på banan är en helt annan sak. De två kurvor som ger största utmaningen för denna övning är förstås Storsvängen och Slaktarn. I Storsvängen tittar man och tittar och tittar utan att ha något vettigt att sätta blicken på förrän man till slut hittar curben i ytterkant i svängens slut och kan pusta ut. Homestretch liksom. I Slaktarn gäller det att titta så långt upp att man ser depåinfarten redan från början verkar det som, annars har man inte en chans att veta var man ska ligga mitt i svängen. En intressant sak som jag upptäckte i svängen efter långrakan var att det inte bara handlar om att titta långt fram. Man måste koppla bort allt som finns närmast också. Efter att varv efter varv ha noterat den lilla vattenpölen/fläcken i innerkurvan och alltid hittat ett perfekt spår en halvmeter utanför den insåg jag att jag ju inte behöver titta på den. Om jag styr på samma ställe och tittar långt fram mot yttercurben där Essen börjar så kommer jag aldrig att pricka pölen och följaktligen kan jag koppla bort den. Försökte samma sak i Storsvängen och lyckades ibland, men det är mycket svårare när man inte har något att sikta mot från början. Istället sitter jag och tittar lite för mycket på innercurben för att kolla mitt avstånd, förmodligen helt onödigt.

Mål för nästa Wobblekväll uppdelat på bandelar:

Storsvängen. Jag ska försöka hitta ett par referenspunkter i kurvan (eller snarare utanför) så att jag vet var jag är tills jag når curben i slutet med blicken.

Långrakan. Meditera.

Kurvan efter långrakan. Känns bra just nu men blir väl totalpanik när man ska bromsa in från 200 någon gång i framtiden.

Första esshögern. Ska jobba vidare med spårexperimenten och se vad jag kan lära av det.

Essvänstern. Ska lita mer på cykeln och inte bry mig om om den faller en bit på grund av ojämnheterna. Här behövs mycket avslappning.

Andra esshögern. Ska till att börja med bara försöka notera var jag hamnar i den beroende på spåret genom de två tidigare kurvorna.

Slakteristräcket. Meditera.

Slaktarn. Vrida huvudet ur led och lita på cykeln. Försöka utnyttja mer av banan istället för att mesa genom svängen, dra på och inse att halva banbredden låg oanvänd trots att jag var osäker på hur långt ut jag skulle komma.

Högfarten. Inte så mycket att tänka på innan vi fått upp farten.

Depåsvängen. Lita på cykeln även med stort nerlägg i ettans växel men undvik att slå huvudet i den höga curben.

Depårakan. Det var väl att träna på vinnargesten då. Är det någon som kan komma springande med en svensk flagga?

Det var allt för den här gången. Tune in next time...