DoD Racing Team

-

-

 

 

Sviestad 21.-24.04.00

Av: Dan Ullén

Fredag: Linköping MS, Allmänhetens åkning
Lördag till måndag: NMK Oslo, Träningsläger

När de som skulle till Sviestad på träningsläger över påsken snackade om sina förberedelser så var det inte utan att det kröp i kroppen på mig. För min del var det två och en halv vecka till premiären i form av Ducceklubbens körning på Mantorp och dagen efter Wobble-premiären på Rudskogen. Jag insåg att jag var tvungen att hitta något tillfälle att få köra på bana innan dess.

Som en skänk från ovan dök det upp ett mail från Micke, numera ordförande i Ducceklubben och aktiv i Linköpings MS som har Sviestad som hemmabana. Han gjorde reklam för att allmänheten skulle bli inbjuden att delta på den traditionella långfredagsträningen på Sviestad. Jag bestämde mig snabbt för att detta skulle bli min premiär på bana i år och Micke och Anita erbjöd mig gästsängen hemma hos sig.

Eftersom Saaben, det vill säga främre halvan av min teamtrailer, hade gått och dött under vintern så funderade jag på om jag skulle hyra bil eller sätta mig på motorcykeln de 45 milen från Oslo. (För dem som inte är uppdaterade så var det alltså så att Saaben dog genom att på att ett spektakulärt sätt göra sig av med vänster bakhjul när jag hade Ducatin på släp, på väg till Oslo dit jag nu har flyttat. Teamtrailern kanade elegant på fem hjul i 80 km/h innan den stannade i vägkanten. Ducatin och jag klarade oss fint.)

Eftersom vädret var lovande och eftersom en hyrbil trots allt kostar mer än till och med ett Pirelli Dragon Evo Corsa så beslöt jag mig för att nöta däck på motorcykeln och fick sällskap till gränsen av en skara DoDers. Turen var fin och gick på små kurviga vägar mest hela vägen fram till Linköping.

Nästa dag körde jag ut till banan tillsammans med Micke och Anita. Efter några skräckfyllda minuter vid grinden då det verkade som om det redan var fullt och vi inte skulle få komma in (bortsett från Micke som är instruktör) så öppnades grinden till slut för alla och vi kunde rulla in på depåområdet.

Det visade sig snart att det inte skulle bli särskilt mycket kört den här dagen. Vi blev nämligen indelade i sju grupper som skulle få köra en kvart i taget. Grupperna var i tur och ordning snabb racing, snabb gata, mindre snabb racing, medelsnabb gata, debutantkurs, långsam gata och sidvagnsracers. Jag funderade på vilken grupp jag skulle välja men bestämde mig ganska snart för att ta chansen på snabba gruppen trots att jag inte varit ute på bana på ett halvår.

Efter några varv med föråkare släpptes vi lösa och fick köra fri fart. Jag kände mig snart hemma på banan och mindes lätt mina gamla spårval. Motståndet bestod till stor del av R1:or och Fireblades. Ägare till dessa cyklar verkar ha missförstått det där med "snabba gruppen". Det syftar på föraren, inte motorcykeln. Jag bromsade förbi folk in i vänstern och höll dem bakom bort till Torparn. Väl ute på rakan sa det bara brum så var de om igen och jag fick göra mitt bästa för att bromsa om dem in i Bergskurvan eller komma ikapp dem i vänstern igen.

Körningen var hur som helst väldigt kul och jag njöt i fulla drag av att äntligen vara ute på bana igen. Delvis berodde njutningen på att körningen av någon anledning var mycket mer disciplinerad än förra gången jag körde på allmänhetens här. Förra gången var det tretton avåkningar vill jag minnas. Den här dagen var det bara en i gatgruppen som körde ut och det var en Kawasaki som parkerade elegant i lecakulorna i Bergskurvan (numera av uppenbara sponsorsskäl omdöpt till Lecakurvan efter att man ersatt en bit berg med en meterdjup lecagrav).

Bland vännerna som dykt upp på banan denna dag återfanns Stefan på sin Aprilia RS250 i racegruppen och Johnny som höll på med inkörning av sin nya MV Agusta F4 i mellansnabba gatgruppen. Under ett pass då långsamma gatgruppen var ute fick Stefan erbjudande om att prova MV:n och körde ut med Johnnys vakande öga över sig. Efter två varv kom Stefan in igen och sa uppgivet att han inte kunde köra den. Den bara spann loss för honom ut ur kurvorna hela tiden...

Johnny vände sig mot mig och sa "vill du testa den istället?" Om jag vill testa att köra en flång ny MV Agusta som bara finns i två direktimporterade exemplar i Sverige och som bara körts på svensk mark av en handfull människor hittills? Ja tack! "Men jag tar inte din 748 i byte om du kraschar", sa Johnny. OK, får väl försöka hålla mig på hjulen då.

Jag drog på mig hjälmen och satt upp på cykeln. Den kändes märkvärdigt lik min egen ända tills jag vred på gasen. Då ven den till med ett potent morr från luftburken. Jag la i ettan och körde försiktigt ut på banan. Redan i de första kurvorna kunde jag konstatera att den även i väghållning och beteende på banan kändes enormt lik min egen. Det som var svårare att förstå sig på var motorn. Jag var van vid att växla vid 9000 när jag gav full gas. Nu tog jag det lugnt och försiktigt och resultatet blev att jag låg och dökörde motorn på alldeles för låga varv. Men väl ute på raksträckan kunde jag dra fullt utan att fundera på eventuella överraskningar i effektregistret.

När jag bröt i styret över knicken på långrakan hade jag nästan glömt att jag inte satt på min egen cykel och framme i vänstern var alla tankar på att detta var en dyr exotisk lyxmaskin borta och jag njöt i fulla drag av att köra det som min ryggmärg registrerade som en fyrcylindrig Ducati med aningen sexigare instrumentering.

Efter tre varv var det roliga slut och passet flaggades av. Jag lämnade tillbaka cykeln till Johnny och tackade för lånet. Summeringen av provkörningen blev att om jag hade valt mellan en MV och en 748SPS idag så hade MV:n legat väldigt bra till. Jag kanske ska köpa en avgiftsfri MV och ha som bancykel och så låta 748:an gå i pension som bancykel och bara ha den för posering på Karl Johan istället...

När sista passet flaggades av hade gatåkarna fått tre pass vardera vilket i och för sig inte var så mycket. Men med tanke på att långfredagen av tradition är träningsdag för RR-folket så ska vi inte klaga utan snarare tacka dem för att vi överhuvudtaget fick vara med och leka.

På kvällen dök DoDRT-gänget upp och började bygga sitt läger i utkanten av depån. Kjetil och Martin som inte hade licens ännu skulle få en kort "debutantkurs" på fredagskvällen och på banan på lördagen. Eftersom jag själv inte hade några andra planer för påsken så bad jag dem att fiska lite efter om det fanns någon möjlighet för mig att snika med på något pass i deras lilla tiopersonersgrupp.

Senare på kvällen ringde Kjetil och hälsade från instruktören att jag var välkommen att vara med på deras pass på lördagen under förutsättning att jag stod flaggvakt på söndag och måndag. Taggad som jag var av att det gått så bra under dagen så sa jag deal och bestämde mig för att resa hem två dagar senare än planerat.

Nästa morgon var jag på plats före nio och fick se de tre första passen köra ut innan det var vår tur. Först körde 125/250-gruppen med Chris, därefter A-förarna och sedan Super-B med Kjell Arild, Thomas och Terje från vårt läger. Sedan var det de licenslösa som skulle ut. Jag blev tillfrågad om jag hade kört med Wobble tidigare och sa att

jag kört både säsongs- och intensivkurs med dem och dessutom varit på banan dagen innan. De sa då åt mig att hänga på nummer 15 som körde som instruktör åt en ensam Apriliaförare. De skulle visst utgöra den snabbaste gruppen.

Snabbaste gruppen... Jaja, med tanke på att de andra grupperna körde som långsamma gruppen dagen innan så var väl vår grupp snabb men det gick ändå fruktansvärt sakta och jag fick passa mig för att somna eller falla inåt i kurvorna. Omkörning var inte tillåten på dessa pass utan meningen var att vi skulle studera spårval. Det var i princip det enda jag kunde göra och det var väl kanske en aning givande att få renodla sina spår i slow motion och se var man egentligen sätter däcken i kurvorna.

Inför nästa pass undrade instruktören om vi skulle försöka köra lite snabbare. Ja tack sa vi och jag hoppades att det nu äntligen skulle bli åka av. Visserligen gick det nu så snabbt att det inte var någon större insomningsrisk men körningen gick uruselt eftersom jag inte kunde bromsa så sent som jag ville och inte gasa så hårt som jag ville ut ur kurvorna. Ingenting stämde och det kändes bara ryckigt och stelt och hopplöst. När vi kom in i depån frågade jag Harald som verkade vara ledaren för hela evenemanget om det var OK att jag bytte till Super-B så att jag kunde få lite flyt i körningen. Det var det och jag jublade av glädje och var spänd på att få komma ut och köra tillsammans med Kjell Arild, Thomas och Terje.

Efter lunch var det efter en stund vår tur. Jag körde ut efter Kjell Arild och funderade på om jag nu skulle bli fullkomligt överkörd och avtryckt från banan redan under uppvärmningsvarven. Men mina farhågor kom på skam. Det visade sig att Super-B-förarna var väldigt disciplinerade när det gällde uppvärmning och jag hade inga problem att hålla jämna steg med Kjell Arild under de första varven.

När uppvärmningen var klar så började jag köra för allt vad tygen höll. Jag hade bestämt att nu när jag fick chansen så skulle jag i alla fall inte ligga som en bromskloss för de andra. Det visade sig gå ganska bra och jag tror faktiskt att jag körde om fler än vad som körde om mig.

I det andra eftermiddagspasset körde jag ut tillsammans med Kjell Arild igen. Jag tror han låg bakom mig till att börja med men ganska snart drog han förbi mig i början av långrakan. Nu skulle jag banne mig hänga på. Vi låg och jagade genom trafiken och jag märkte till min glädje att jag inte blev rädd varken för att köra om eller bli omkörd. Fartskillnaden är inte så stor och de flesta förarna är uppmärksamma när man kommer och blir inte överraskade.

Kjell Arild hade försvunnit några cyklar fram och dragit ut avståndet mellan oss. Men efter några varv såg jag honom ganska nära igen. Jag tog in på honom stadigt. Till slut var jag uppe i baken på honom igen och jagade. In i Torparn kom jag så nära att jag kunde busa med honom och gå ut på utsidan och visa framhjulet för honom för att stressa. Till slut var tiden mogen när vi kom ut på depårakan och jag lade mig mitt i banan när han gick ut i högerkanten. Med en sen inbromsning tog jag mig förbi in i vänstern och jublade i hjälmen.

Sedan gällde det att hålla honom bakom. Jag satsade fullt genom den svaga vänstern efter Essen och försökte få med mig maximal fart genom Torparn för att han inte skulle hinna om på rakan. In i Bergskurvan var jag beredd på att han skulle komma på insidan men det gjorde han inte. Jag fortsatte ut på depårakan och vände mig om. Jodå, han var där. Full fart in i vänstern och så ut ur högern med kroppen hängande långt utanför. Så in i den svaga vänstern med kroppen långt in i kurvan så att det inte fanns plats för någon omkörning. Fram till Torparn och så ett nytt varv enligt samma recept.

Resultatet blev att jag drog ifrån sakta men säkert. Stoppuret visade tider på 1:01 med 1:01.5 som min bästa tid för dagen. Det var två tiondelar bättre än den tid jag fick förra sommaren när jag körde med slicks och trimchip. Kul!

På söndagen var det dags att stå flaggvakt. Lika bra det eftersom det regnade på morgonen. Under andra omgången pass började banan torka upp och när Harald kom fram till min flaggpost för att snacka lite så beklagade jag mig över att jag inte hade anmält mig till träningslägret med en gång så jag kunde vara med på körningen. Han sa då att det nog borde gå att få till en ersättare till mig under ett par pass så att jag kunde få köra lite till.

Resultatet blev att jag fick köra ett pass på söndagen och två på måndagen. På söndagen skalade jag bort ytterligare en hel sekund tack vare kaninen Kjell Arild som jag fick ligga och jaga så att jag kom ner på 1:00.5. Dock ska sägas att under det här passet hade jag ingen chans mot honom. Han hade hittat formen medan jag själv kämpade febrilt för att komma ikapp.

Under mitt första pass på måndagen skulle jag testa att renodla de saker jag tyckte att jag var bra på och försöka rätta till de jag tyckte jag gjorde dåligt. På plussidan fanns utgångarna ur Sviestadböjen och högern i Essen där jag lyckades räta upp cykeln tidigt och snabbt dra på full gas. Den svaga vänstern kände jag mig också bra på och jag kunde ofta köra om folk på den korta raksträckan innan Torparn. På minussidan låg att jag inte hade några vettiga bromspunkter och att jag körde alldeles för sakta och mesigt i Bergskurvan.

Jag lyckades med renodlingen av pluspunkterna, något som visade sig på varvtiden som nu var nere på 0:59.9. Men den tiden hade kunnat vara mycket bättre. Den togs nämligen på ett varv då jag inte hade gjort något åt minuspunkterna. Tvärtom kom jag med studsande bakhjul in mot Bergskurvan, insåg att det inte skulle gå att svänga, försökte bromsa nästan till stopp, fick i tvåan till slut och kunde rulla genom svängen med vänsterhanden lyft högt för att inte bli påkörd. Då, stoppade Chris klockan på 0:59.9...

I det sista passet var det dags att göra något åt bromspunkterna och jag gick in för att åtminstone få till en efter långrakan och en efter depårakan. Det lyckades fint och resultatet blev följande varv:

Platt på tanken med full gas på fyran fram till de två räfflorna tvärs över banan där den gula utfartslinjen slutar. Där reste jag mig upp, bromsade hårt och växlade ner till tvåan samtidigt som jag koncentrerade mig på att få vänsterfoten i rätt läge på fotpinnen igen inför vänstern.

Genom vänstern var alla nervceller koncentrerade på framhjulets grepp och jag försökte mata på gas lite försiktigt tills det var dags att byta sida och lägga över cykeln till höger från mitten av banan. Ofta hamnade jag här alldeles för långt åt höger vilket fick mig att puttra försiktigt genom kurvan innan jag vågade dra på. Här finns det tid att spara på att hitta ett spår som passar mig och cykeln perfekt.

Ut ur högern reste jag upp cykeln så tidigt som möjligt för att kunna dra full gas på tvåan samtidigt som jag koncentrerade mig på greppet i bakdäcket. I med trean samtidigt som jag bytte sida och hängde ut åt vänster. Så i med fyran och ett hårt nerlägg så att knäet slog i backen mer på grund av cykelns vinkel än att jag vek ut benet.

Full gas på fyran genom hela den svaga vänstern samtidigt som jag höll i mig för allt jag var värd. Hade jag haft en snabbare cykel eller fått mer fart ut ur högern i Essen så hade jag kunnat köra ännu snabbare här. Det är inte kurvan som sätter gränsen.

Trots att det finns gott om plats åt höger så försökte jag hålla mig mitt i banan när jag bromsade och la i trean i den svaga inledningen i Torparn. Så släppte jag bromsen igen och motorbromsade in mot högerkanten. I med tvåan och på bromsen igen samtidigt som jag styrde diagonalt över banan mot vänsterkanten med torpet rakt framför näsan.

Så gällde det att släppa bromsen så fort som möjligt för att få ett stort öppet spår som tillät hög fart och därmed ett bättre varv när jag drog på ut mot långrakan. Här fick jag i både knäet och tåpucken på vart och vartannat varv samtidigt som bakhjulet började svassa utåt i små fina släpp. Så en snabb upprätning och klonk, hjälmen i tanken samtidigt som jag gav full gas upp till 9000-9500 varv genom växlarna tills det var dags att ge en bastant push på höger styrhalva för att få cykeln runt högerknicken. Den enda gång jag kollade hastighets-mätaren här visade den 210 vilket är ganska lågt.

Så använde jag min mer eller mindre slumpvis utvalda bromspunkt som visade sig funka perfekt redan från första början. Nedräkning genom växlarna till trean och till sist tvåan innan jag styrde in i Bergskurvan och försökte behålla så mycket fart jag vågade. Här borde jag egentligen kunna köra på trean om jag bara lär mig hitta några referenspunkter som gör att jag inte blir rädd för att hamna utanförasfaltskanten mot slutet av kurvan.

Upp till trean fram mot Sviestadböjen och en kort motorbromsning in i kurvan innan jag drog på mot utgången samtidigt som jag reste upp cykeln men lät mig själv hänga kvar på insidan en stund till. Så upp i sadeln, hjälmen mot tanken och så i med fyran och full gas fram mot bromspunkten.

Jag fick till ett par varv på detta sätt som kändes helt perfekta och alldeles ostörda av andra förare när jag såg Kjell Arild, som löst av mig som flaggvakt, hålla upp stoppuret mot mig. OK, ett varv till på samma sätt skulle jag väl kunna klara. Jag koncentrerade mig på uppgiften samtidigt som en tanke malde i huvudet att det egentligen var dumt att försöka satsa fullt bara för stoppurets skull. Men det kändes i alla fall som att jag gjorde ytterligare ett varv som var snabbare än något tidigare. Det var därför inte utan en viss besvikelse som jag efteråt mottog tiden 0:59.9 igen från Kjell Arild.

Jaja, under mina två senaste pass blev jag bara klockad fyra gånger. Två av dem var 0:59.9 och två var typiska trafik- eller inte-kommit-igång-tider. Så jag har gott hopp om att nästa gång, när jag har med mig lap timer, kunna dokumentera en tid som är i de lägre regionerna av 59 sekunder.

Hur mycket bättre kan det gå då? Vilka kunskaper har jag glömt att använda? Tja, se genom svängen på en bestämd refenspunkt till exempel. Det har jag inte gjort en enda gång känns det som. Bromspunkter skaffade jag mig precis på slutet. Lite fler sådana så kan det nog gå ännu bättre eftersom de hjälper mig att komma undan en liten ovana jag har att släppa gasen för länge innan jag börjar bromsa.

Vilka kunskaper har jag använt då? Pushteknik självklart. Det finns inget ställe jag har varit med om där pushen blir så tydlig som genom högerknicken på långrakan på Sviestad. Gaskontroll och viktfördelning fram och bak är en annan sak. Där har jag varit väldigt medveten i mina försök att undvika för mycket vikt på framhjulet in i vänstern, för hård gas ut ur Torparn och för lite vikt på bakhjulet ut ur högern i Essen.

Sammanfattningsvis har detta varit en otroligt bra början på säsongen och jag är överlycklig över att märka att saker och ting sitter så pass bra efter ett långt vinteruppehåll. Nu ska jag preppa cykeln och göra mig redo för nästa bandag.